Max Ernst. Paramyter. Dikter och collage. Sphinx bokförlag 2010
Nu finns den tyska grafikern, målaren och skulptören Max Ernsts lilla diktsamling Paramyter. Dikter och collage på svenska, utkomna på Sphinx förlag i översättning och med efterskrift av Kristoffer Noheden. Samlingen består av åtta dikter och ungefär lika många bilder – ett collage av ord och bild, en form som passar sin skapare.
Surrealisten Max Ernst skriver som han målar och skulpterar. Han bryter ner världen i bitar och sammanfogar den igen på ett sätt som luktar krig och blod, som känns kantigt och hårt och som sprakar av starka färger. Det är en värld befolkad av mytologiska varelser snarare än människor, det är myterna som bryts ner och byggs upp i hans sökande efter vår tids myt, eller så befinner vi oss på en nivå någonstans under den vanliga världen, nere i psykoanalysens verklighet av förvridna primitiva impulser.
Surrealismen beskrivs av en av dess förgrundsgestalter André Breton som ”en tankens diktamen under frånvaron av all förnuftskontroll och alla estetiska och moraliska avsikter.” Max Ernst lär ha lokaliserat startpunkten till sin konstnärliga bana vid ett tillfälle när han i sexårsåldern låg sjuk i mässling och feberyrande betraktade väggpanelen där ett helt universum av fantastiska, underbara och skrämmande varelser pulserade framför hans ögon. På väggpanelen säger han sig ha sett en freudiansk urscen, en bild av föräldrarnas första samlag. Det är en slags nyckel, men i Paramyter är bilderna liksom förvridna och upphöjda ett varv till i sina mytologiska anspråk. I dikten ”Hur många färger har handen” skriver han om målaren på ett sätt som för tankarna till en mytologisk ursaga: ”Han ströp de barnsliga granarna//han föll ur omloppsbanan//han borrade hål i stjärnhimlen//han skakade mänskligheten ur ärmen//ett tu tre han målade ett nyckelhål på väggen//och tittade genom det på de hjälplösa ljuslågorna.” Så skriver målaren och diktaren Max Ernst och det ligger nära till hands att se diktjaget som en slags målande gud. Aldrig kommer han nära människorna, de förblir ”människan” eller ”den första omänskan” eller ”mänskligheten”, penseldragen förblir så stora och groteska att dikterna inte känns som dikter, de känns som myter i sig. Jag, den lilla människan på jorden, faller genom springorna, liksom mänskligheten i stort. Vi är väl alla egentligen små. Men samtidigt är det något i Ernst lyrik som för mig väcker känslor som skapelsemyter knappast skulle lyckas göra. Det är något i rytmen, bilderna är musikaliska och omöjliga på ett sätt att man läser dem som något mer än sitt innehåll.
Jag läser dem inte bara som skapad text utan också som exklusiva titthål in i en konstnärs märkliga inre och jag anar varifrån bilderna och skulpturernas former kommer ifrån, så som han själv spårade dem till feberyrans väggpanel. Det är därför de inte förblir opersonliga bilder, de känns ärliga, det är såhär han skriver. Och det behöver vara ett collage av både ord och bild, för Max Ernst är inte bara en diktare. Paramyter ligger någonstans mellan bilden och ordet, mellan det som kan sägas och det som kan visas, mellan det berättande ordets förnuft och surrealismens tankevidriga impulser.
Sara Othman 